www.dentatuerademaman.com

3 oktober 2007 14:52

Å, det där låter som om ni har det jobbigt just nu med brustna kroppspulsådrar och njurar. Tur att pulsådern brast så att han fick kolla njuren. Tur i oturen. Det kanske var meningen på något vis. Det är jobbigt att vara anhörig också, när jag var jättesjuk så orkade jag bara leva, men mina anhöriga oroade sig för min sjukdom dag och natt

Kimmie

3 oktober 2007 14:52

Vad skönt att du fått hem honom i varje fall!
Någon ljuspunkt i mörkert.
Lyckade lägga till dig i min länklista också nu så nu finns du där.

Inger Maryissa

3 oktober 2007 18:34

Måste vara skönt att han är hemma igen.
Och från mitt hjärta hoppas att njurarna blir bättre snart.
Skickar dig åter igen en stor kram för att visa att jag tänker på dig i det svåra om hänt.

tussegumman

3 oktober 2007 19:18

Skönt att du har mannen hemma hos dig! Min man kommer imorgon! Hoppas allt blir bra med honom och att han får ordning på sina njurar! Jag har hört fler som drabbats av brusten kroppspulsåder och fått dessa biverkningar!Ta hand om er/Kram Tussegumman

Ingela

3 oktober 2007 20:28

Tack för din kommentar! Blev nyfiken och var tvungen att gå in på din blogg och kolla. Tänkvärda ord du skrivar om att vara rädda om varandra... instämmer till fullo. Du har ju varit med om mkt det senaste - hoppas allt ordnar upp sig till det bästa. Ser även att även du arbetar inom demensvård. Jag har min ordinarie tjänst på en dagverksamhet för dementa men är just nu tjänstledig för en annan tjänst. Men mitt hjärta brinner alltid extra för anhöriga och personer med demenssjukdom - där kan orden att ta vara på varandra komma väl till sin rätt i dubbelbemärkelse. Både i att vårda och då inte minst sig själv (kunna ta beslut om när man inte orkar vårda i hemmet utan kanske behöver ngn form av boende osv.)
Önskar även dig en trevlig kväll

decembertjej

3 oktober 2007 21:15

Känns jobbigt att sitta här, så nära, men ändå så långt borta och veta att ni inte mår bra. Trodde ni haft det jobbigt så det räcker, men tydligen inte. Det känns orättvist och jag finner inga bra ord. Kram.

Gisan

4 oktober 2007 06:23

Sänder mina varmaste tankar och kramar till dig!!!

helga

4 oktober 2007 12:01

Skönt att ni är tillsammans igen. Jag förstår att något sorgligt hänt i släkten och förstår om du inte vill skriva mer om det här i bloggen. KRAM!!